and then he called my name..

Helgen har varit kantad-av-anfall. Har känt "deja vú-erna flera gånger. Det är första gången jag känner av dom sen jag började äta medicinen, och jag hade liksom hunnit glömma bort vilken märklig och obehaglig känsla det ger.

Igårkväll efter att vi ätit och jag hade plockat undan i köket så gick jag in och la mig på spikmattan på sängen en stund och läste. Mats kom och lade sig bredvid och efter en stund så fick jag ett anfall.. Jag låg och lät, liksom gnydde och Mats satte sig upp och försökte ta boken ur mina händer, sen tog han tag i mina händer och jag låg hela tiden och kollade på honom men jag var inte där, han fick ingen som helst kontakt.. Mats tog bort spikmattan och efter en stund så sjönk jag ihop och somnade.. 

Jag vaknade efter ett par minuter och mats frågade om jag visste vad jag hade tänkt på, - om det var något speciellt som framkallat anfallet, men jag minns inte. Jag vet att jag kände en liten "deja vú" medan jag läste men jag tänkte inte mer på det då men det var väl sekunderna efter som det större anfallet kom..

Det är så jäkla obehagligt att jag helt försvinner och inte hör mats när han försöker prata eller ropa på mig, och att han måste förklara för mig vad som har hänt för att jag inte minns..

- jag skulle ju bara ligga på sängen en stund och vila innan vi gick bort till mats bror för lite fika..

efter anfallen blir jag toktrött..

Du är det finaste ♥

det känns som när någon väcker en mitt i natten, när det fortfarande är mörkt ute nivet, och kroppen är så seg och ögonlocken liksom slås igen hela tiden och man får nästan kramp i dom när man ska försöka öppna ögonen..

nåja.. på torsdag har det gått 4 veckor sedan sjukhuset ringde och sa att Uppsala hör av sig inom 8 veckor... nu kan jag börja räkna ner, dom borde ju verkligen höra av sig snart!