tisdag 4 september 2012

Hooked up

Jag lever! Det är första morgonen och jag har precis vaknat till och ligger och känner in hur min kropp mår. Det känns rätt ok. Huvudet ömmar, såklart, och sladdarna ligger oskönt och trycker bakom örat (som när man haft ett diadem ett par timmar och man slänger av sig det med lättnad), det är ju typist att jag inte kan göra det med dom här! Jag har en stor "strumpa" över huvudet som ska hålla trådarna på plats och den sitter under hakan och trycker åt obekvämt och ovant. Mina käkar ömmar för där kom en professor och överläkare in och tryckte fast två stora elektroder så jag kan knappt öppna munnen. Jag har inte vågat kolla mig i spegeln än idag för nu har det nog tillkommit urtjusiga blåmärken över käkar&kinder..

Det var tufft igår, jag kämpade verkligen hela dagen med att vara fokuserad och tänka på att "jag vill det här, allt är för min skull, det är för att det ska bli bra!" Men det var förbannat svårt när sladd efter sladd efter sladd trycktes in i skallen..
Men relativt bra går det ju. Vi har eget rum, visserligen bredvid en förvirrad gammal dam så hon har varit på väg in hit några ggr och inatt när vi skulle på toa så hade dom ställt en dörr framför vår gemensamma dörr ut i korridoren! Vi har dator och tv på rummet. En träningscykel ifall jag får för mig att börja träna, frukost lunch och middag ingår, och så den lilla detaljen att om och när jag flyttar mig i rummet så ska jag inte glömma och flytta efter kameran, dom måste ha mig i bild hela tiden..! Det känns inte alls awkward när vi sitter i soffan och tittar på tv och kameran står o blänger på oss ^^ what to do..
På en skärm ser vi hela tiden aktiviteten i hjärnan och hur EEG-linjerna hoppar när jag rör på mig eller äter eller skrattar. Fascinerande! Varje dag kommer två neuro.fysiolog analytiker upp för då har dom kollat igenom 24timmar av bandet och redovisar vad dom sett.

Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam och glad jag är att jag har Mats med mig, och inte bara med mig här utan att jag får vara hans och han min. Tappert sitter han i två timmar, stilla och tittar på när dom sticker in trådarna, han trängs med mig och min förlängningssladd i pyttelilla soffan and he does'nt mind the camera utan bäddar ner mig när det är kväll, pussar på mig när det behövs, tittar mig i ögonen och pratar lungt och sansat med mig tills tårarna slutat rinna går obekymrat omkring.
Jag tycker det är jobbigt som tusan med kameran, "vad ser som nu, vad tror dom nu, tycker dom att jag är slö som bara sitter här och tittar på tv, vad ska dom tro när jag ligger  här och gråter?".. Men "kameran spelar in även på natten.. Och ibland har dom behövt hålla för ögonen och spola förbi för att folk har glömt bort kameran" så jag vet att dom har sett värre saker än mig gråtandes.. Det var en sköterska som skrattande talade om detta för oss :PVem tusan blir sexsugen av det här??

Hursomhelst, jag hade aldrig klarat det här själv, det vet jag. Jag hade brutit ihop och fått panik och sagt att det inte blir nått med det här! Men Mats, finaste Mats, han tänker inte låta mig springa härifrån i första taget inte ^.^
- Och bästa med honom är att han inte skrattar åt hur jag ser ut förrän jag själv har gjort det! :P


Hörrni! Snälla, håll tummarn för att jag får anfall, håll hårt så att jag får flera st så att dom får allt dom behöver och jag kan åka hem!
Tjingeling!

Inga kommentarer: