The lonliest city of all

ensamheten är lång och tråkig.
jag spelade precis ut patienten "Kungen" för 9:onde ggn på rad.

rastlös.
men något måste jag hålla min hjärna upptagen med för att inte tänka så mycket.
orkar inte grubbla mer. det tär verkligen på mig, ska bli så skönt när jag kommer hem o har hela januari ledig innan jag börjar jobba igen i februari. Den månaden ska jag fundera, fast då ska jag fundera på sådant jag vill fundera på, mig själv, jag ska ta tag i mig, rensa mig, dammsuga alla kryphål i hjärnan och hjärtat och tömma mig själv på all skit och oreda jag bär på.
jag orkar inte mer ångest o sömnlösa nätter, jag orkar inte att hjärtat ska dundra iväg som en skenande häst, jag orkar inte mer snytpapper på sängbordet.
när jag kommer hem ska jag fundera.
och jag har världens bästa f som hjälper mig att reda ut tankarna när de känns som värst,
han finns där o han stoppar mig när jag är redo att springa rakt ut.
jag älskar dig.

o nej, jag vantrivs inte i Tokyo, jag älskar det.

men verkligheten kommer ikapp än, hur långt man än försöker flyga ifrån den.

hur ofta man än försöker lägga saker bakom sig så dyker de ändå upp o slår en hårdare än någonsin, mitt i ansiktet.

även om man sitter på andra sidan jorden.