jag hittade precis gamla bilder och nu sticker det i magen, och huvudet vill bara hoppa av och aldrig komma tillbaka, jag har aldrig känt mig så lurad som nu. samtidigt som jag känner sån otrolig lättnad. nu behöver jag bara veta om det, och inte anta, och inte heller stå ut med det.
för på nått sätt har jag väl hela tiden vetat om det, ingen hatar någon ensam.
det känns så ruttet. varför inte bara strunta i det liksom, men de skulle hela tiden låtsas.
men dig har jag kvar, dig av allihopa, det trodde jag inte.
fast det har ju sin anledning det också
. repris
_________________________________________
det är visst mer än en som tagit åt sig av det jag skrivit.
men den som ska ta åt sig gör det nog allra mest, för det handlar
varken om dig, eller dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar