å va jag önskar att jag slapp säga det till dej, jag vill inte ens tänka det.
men du är så omogen. du är som ett barn, som inte får som det vill.
du borde inte vara så nu, - hur mycket barndom du än har missat.
jag behöver dig, o skriker efter din hjälp, men du vägrar hjälpa mig, eller lyssna.
du kan inte bara bryta upp allt bara för att jag för dig ibland är "vuxen" .
är less på att stå ensam i allt .
.:
"vem är din bästa vän?"
-"va?"
"ja, du vet den där som du verkligen hatar så jävla mycket ibland,
men som det inte går att bli av med?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar