fredag 19 juli 2013

Egon är borta!!!

Nu är det gjort!

Det har snart gått sex veckor sedan jag åkte till Uppsala för att få Egon (tumören) borttagen.
Vi kom upp på tisdagen och fick lite information av kirurgen och av narkosläkaren.
Kirurgen pratade om att minnet kunde påverkas, men när han såg att jag blev lite orolig så sa han "Det här är mitt jobb vet du", det kändes faktiskt väldigt lugnande, - Han är säkert lika bra på sitt jobb som vem som helst är på sitt och han har gjort det hundratals gånger så det kändes bra.




Läkaren sa lättsamt, med glimten i ögat, för att pigga upp mig; "Tre dagar efter operationen kommer du undra vad du gör här, då kommer du känna dig så mycket piggare :) - Men det är en stor operation så du behöver vila även om du inte tror det precis just då".
När jag frågade när jag kommer vara så pass pigg att jag skulle kunna jobba så sa han lättsamt men allvarligt "Om sex veckor kommer du känna dig pigg och tro att du vill börja jobba, men du behöver längre vila än så"...
Narkosläkaren förklarade vad som skulle hända, och att jag skulle bli sövd var inget som oroade mig, då. Men under de senaste månaderna innan operationen har jag haft mardrömmar om att jag ligger vaken nere i operationssalen och får den där masken över ansiktet, och jag vet att jag inte kommer vakna. Jag panikgråter och läkarna drar min hand ur Mats hand och säger att han måste gå ut...

Men så blev det ju inte!

På onsdagsmorgonen gav dem mig en kopp med lugnande som smakade skitäckligt..
Sen satt jag på sängen och tvärdäckade,
Mats hade skrattat lite över hur fort det gick :)

När jag vaknade på uppvaket hade jag ingen aning om var jag var och jag förstod inte att operationen var över. Jag kände ju, och såg ju att jag hade massa slangar här och där men var alldeles för borta för att förstå. Jag slumrade till igen och nästa gång jag vaknade så förstod jag att det var över och då frågade jag efter Mats, det allra första jag gjorde, och så fick han komma in ♥

Uppvaket var så jäkla vidrigt! Det var toksjuka människor överallt, inklusive mig själv, och det var bara skynken och vik-väggar som skiljde oss åt. Jag låg bland annat bredvid en gigantisk man som skrek i panik när de skulle ta bort hans kateter.. En annan dam hade alldeles för mycket slem i lungorna så hon hade en maskin som gurglade ur allt slem ur henne och då och då fick någon sköterska lite bråttom fram till henne och skrek till de andra "Eva! Vi måste tömma Evas slempropp!"
Vid ett tillfälle blev det lite panikigt runt mig också, dränaget funkade inte riktigt, jag sa till en sköterska hur jag hörde att det bubblade under bandaget, jag verkligen kände hur det var alldeles varm under bandaget och att det rann blod ner över örat. Då fick de kalla ner en läkare, jag sprutades full med morfin och så sydde de lite till.. Läkarna tittade på Mats och frågade om det gick bra, jag tror han var lite blek precis just då. Jag klämde sönder en sköterskas hand och så kom ett vidrigt ljud när nålen och trådarna drogs genom huvudet..

Där nere skulle jag ligga i ett dygn sa dem. Jag hade panik, då och då kom det gråtfloder och jag önskade att Mats skulle ta med mig när besökstiden var slut.. Jag hatade att han inte fick sova med mig, som han hade fått göra uppe på avdelningen. Att ligga där nere själv var värre än syrgasmask-mardrömmen..


När ett dygn hade gått och jag väntade på att jag skulle bli flyttad till avdelningen så kom en sköterska och sa
- "Elin, jag har sagt fel till dig, jag visste inte att du hade gjort en så allvarlig operation så du måste ligga kvar ett dygn till"...
Jag dog lite då. Jag mådde konstant illa och kunde inte äta. En gullig sköterska försökte verkligen allt för att jag skulle äta
- "Om du inte äter Elin så kommer du inte härifrån, du måste äta, det är viktigt, du är för ung för att ligga här, du har hela livet framför dig".. Hon frågade vad  min älsklingsmat är, jag svarade att jag gillar sushi, och då sa hon att hon skulle se vad hon kunde göra, och om hon inte kunde ordna det så skulle Mats gå och köpa det och ta med in till mig... Tyvärr funkade inte det, för jag kunde inte öppna munnen ordentligt..
Vid operationen fick läkarna bränna av lite käkmuskulatur och jag kan fortfarande inte öppna munnen hälften så mycket som jag brukar kunna. Det är störigt
Första dagen uppe på avdelningen fick Mats mata mig med youghurt, med en litenliten tesked men den gick inte in i munnen så han fick liksom hälla in youghurten ^^

USÖ

Jag blev liggande i Uppsala i en vecka..
Efter det skulle jag bli skickad till mitt hemsjukhus för en vecka.
Ingen visste vad mitt hemsjukhus egentligen var.
I Karlskoga finns ingen neurolog och i Örebro har jag aldrig varit, men tillslut fick det bli Örebro.
Jag trodde det skulle bli skönt att komma dit, att få vara så nära hem, men det blev bara skit
När jag kom dit visste inte läkaren vem jag var, vad jag gjorde där, eller vad jag hade gjort så jag fick åka hem nästa dag...

"Jag har inte hunnit läst dina papper så vi kan väl bläddra igenom det lite snabbt nu... Hmm, jaha.. Här har de gjort något enligt epilepsi-protokollet, det vet inte jag vad det är, så vi bläddrar vidare", sa hon nonchalant och lade undan min journal och frågade om jag längtar hem "OM jag gör", svarade jag. "Jahaja, ja men då tar en sköterska dina stygn imorgon så får du väl som du vill"... Ja, visserligen som jag vill, men inte som man ska göra. - Upp till en vecka på ditt hemsjukhus, iaf tills stygnen kan tas bort, det kan göras tidigast efter 10 dagar, det var informationen från neuro i Uppsala..

Läkaren i Örebro var den läkare som skulle fixa papper med sjukskrivning och sånt, jag förklarade lika lättsamt som kirurgen att "Jag kommer tro att jag är pigg om sex veckor, men i mina papper från Neuro i Uppsala så står det sjukskrivning mellan 2-3 månader". Eftersom hon inte visste vad jag hade gjort, eftersom hon inte läst min journal, så sjukskrev hon mig, i sex veckor med kommentaren, "Bra! Då blir det sex veckor för jag kan inte sjukskriva någon bara för att den är arbetslös"...
- Så hon hade minsann läst i mina papper att jag två dagar innan operationen tagit Socionomexamen..

Jag var där en natt och har aldrig längtat hem så mycket som jag gjorde då. Jag kände mig helt bortkommen, de måste ha placerat mig på fel ställe! I mitt rum gick människan jag delade rum med runt i rummet med sin rullator och rabblade tågtider, iklädd enbart trosor! Nästa morgon försäkrade sköterskan mig om att personen inte hade något problem i huvudet, bara med talet. - Jahadu, tänkte jag, då skulle du varit här igår kväll...
 

Hursomhelst

Nu sitter jag med en lyckad operation bakom mig, och jag är supernöjd för jag har inte haft ett enda anfall på snart sex veckor! Det är helt underbart! Sista tiden innan operationen så kunde jag försvinna i anfall flera ggr varje dag.

Jag vet visserligen inte vilken läkare jag har och vilket sjukhus jag tillhör nu, och det är semestertider så jag vet inte vem jag ska ringa om det är något jag funderar på.. Men om tre månader så ska jag göra en ny magnetröntgen för att se så hela Egon är borta, om det sitter bitar av honom kvar så får jag göra en ny operation. Men den här gången vet jag ju hur det går till så det är inget jag oroar mig för!

 


Mats, - Tack för att du är bäst på det du gör, för att du stannade med mig, för att det var lika svårt, ibland lätt, ibland roligt,  för dig som för mig, och för att jag får vara din
Familjen - Jag är så glad att jag har er, det finns inga bättre. Ni kan pigga upp, och glada upp mig när som helst
Alla fina vänner, nya som gamla - Som peppar med sms, blommor, samtal och Coca-cola
Tack!

 
Här står det väldigt
bra beskrivit hur
anfallen ser ut, och känns 

4 kommentarer:

ThereseEngelbrektsson sa...

Hittade din blogg alldeles nu och läste inlägget, så jag tänkte fråga hur det har gått efteråt? Var/är "Egon" helt borta =)?

Elin sa...

Hej Therese! Jag har tänkt på att jag inte uppdaterat efter operationen!

Det har gått bra! Jag fick svar på första analysen att Egon är godartad och vid min senaste MR som jag gjorde i april så syns inga tecken på att det finns någon del av tumören kvar och heller inga tecken på att den är på väg tillbaka eller någon ny för den delen heller :)

"Som väntat fattas en del av tinningloben men i övrigt ser hjärnan normal ut" var svaret från min läkare :)

ThereseEngelbrektsson sa...

Åh, så skönt det måste ha vart att få höra det! =)
Kommer du gå på kontroller med jämna mellanrum i framtiden och så?
Eller hur funkar det? =)

este sitio sa...

http://tupelo.blogdiario.com/