This is it!

okejs, såhär är det, det är inte alltför dramatiskt, bara läskigt, obehagligt, skrämmande, och lite läbbigt..

Det var ju tyvärr inga dammfläckar på linsen som dom såg på bilderna från magnetröntgen, det är en liten cysta som sitter där inne på hjärnan.

Cystan i sig är ofarlig, men den växer.. den växer långsamt men en växande cysta är inte så trevligt och ha, och speciellt inte på hjärnan.

Dom kan inte göra något åt det i Karlskoga, så inom två månader får jag åka till Uppsala och träffa läkare där. Under tiden så fortsätter jag äta medicinen som jag fick utskriven för jag har ju inte fått några fler krampanfall efter att jag börjat äta den, och jag har inte haft en enda deja vú heller. Jag hade deja vú flera gånger varje dag förut. Lika intensiva varje gång, jag kände liksom när den kom, när den var här, när jag var mitt i den, och jag kunde bara sitta eller stå still och vänta ut den och så släppte den..

- Eftersom jag har varit hos läkare förut och hon talade om att "det är nog bara ångest" så har jag kopplat det till ångesten varje gång eftersom de har kommit när jag varit stressad, när det har varit mycket och intensivt eller när jag tänkt, klurat och funderat.. dom kunde ju komma helt plötsligt också, liksom när jag satt på föreläsningar eller i bilen och hos kompisar..

well, varje sån "deja vú", har varit ett sånt här anfall, och det är alltså varken ångest eller epilepsi.

Så, inom två månader får jag komma till Uppsala, dom ska väl förklara lite mer vad det är, vad den gör och vad dom kan göra åt det. Jag vet absolut ingenting om den, mer än att en cysta är ofarlig och att den växer, jag vet inte ens vart den lilla skrutten sitter någonstans..

Det är ju på ett sätt positivt att det är en cysta, för då har jag ju liksom inte epilepsi, det är ju, som Peter sa, "något fysiskt och som man (förhoppningsvis) kan göra något åt", förhoppningsvis lade jag till för det vet jag ju inte än.

Men men, en liten cysta känns ju som ett litet rutiningrepp för proffsen i Uppsala, men om det är så att den ska opereras eller sugas bort så betyder det att dom ska in i mitt huvud och det känns liksom bara så konstigt, och otäckt..

Jag kan inte släppa tanken på att när jag sitter där i Uppsala så kommer jag träffa ett gäng duktiga läkare, som sitter där i sina vita rockar, och dom kommer säga något obehagligt typ som; den sitter så olägligt till att vi inte kan göra något åt det..

Jag vet att vore det akut så skulle jag få komma upp akut och jag hade liksom varit i Uppsala nu, men eftersom jag vet så lite, och bara går här och väntar och väntar och tänker och funderar och klurar så växer liksom oron hela tiden..

Medicinen som jag äter nu gör ju iofs dagarna bättre för jag slipper dom där små anfallen, men jag blir så galet trött, har helt tappad matlusten och mår illa och allmänt konstigt hela dagarna..

Nåja.. jag vill ju verkligen inte klaga, det hade med all säkerhet kunnat vara värre, och jag vet att folk har det sämre, men det känns för skruttigt, iallafall vissa stunder.

Men det är klart det blir bättre!