jag springer.
jag springer i panik, jag springer ifrån något, men jag kan inte se vad.
jag springer.
jag gråter.
jag gråter så som man gjorde när man var liten, du vet, man grät och tog i enda från magen så man fick nästan som kramp i magen,
och det går inte att sluta..
jag skriker.
jag hör det inte, men jag kan känna det.
jag skriker för att jag är rädd, och liten, för att jag inte vet var jag ska ta vägen..
jag ser mig själv springa, och jag känner paniken, o hur magen drar ihop sig, och halsen värker..
jag känner hur jag andas, snabbt och tungt.
det gör ont att se mig så, och precis som om jag vore ett litet barn vill jag lyfta upp mig, lugna ner mig, klappa mig på kinden och stryka bort tårarna från kinderna och håret från ögonen..
och jag skulle säga; Lugn nu E, lugn, det är bra nu. Det är över, du är säker nu, det är borta,
Du har inte längre något att fly ifrån..
Du är trygg nu.
För det är jag, kan jag känna tryggheten också, det är väl för det som jag lyckas lugna ner mig, men det andra tar över ibland, paniken.
men då är det bara att ligga still en stund, och tänka på att det är faktiskt inte så nu. nu är det lungt och tryggt, och jag vill inte fly, aldrig nånsin.
jag vill stanna här, med dig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar