jag tycker alltid det är jobbigt, svårt och ledsamt att höra om folk som har gått bort.
- och det här tyckte jag kändes väldigt jobbigt, och konstigt på något vis.
jag tänker på dig, din familj, och dina vänner, speciellt de jag vet som stod dig nära.
tänk om man hade vetat hur allas öden såg ut,
när vi sprang runt i kyrksten allihopa, barfota och med skrubbsår på knäna,
och lekte röda-vita rosen.
helt ovetandes, och otänkande på hur allt skulle komma att bli.
vissa saker är alldeles för svåra att förstå.
men det är väl ödet, I guess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar