Egon är borta!!!

Nu är det gjort!

Det har snart gått sex veckor sedan jag åkte till Uppsala för att få Egon (tumören) borttagen.
Vi kom upp på tisdagen och fick lite information av kirurgen och av narkosläkaren.
Kirurgen pratade om att minnet kunde påverkas, men när han såg att jag blev lite orolig så sa han "Det här är mitt jobb vet du", det kändes faktiskt väldigt lugnande, - Han är säkert lika bra på sitt jobb som vem som helst är på sitt och han har gjort det hundratals gånger så det kändes bra.




Läkaren sa lättsamt, med glimten i ögat, för att pigga upp mig; "Tre dagar efter operationen kommer du undra vad du gör här, då kommer du känna dig så mycket piggare :) - Men det är en stor operation så du behöver vila även om du inte tror det precis just då".
När jag frågade när jag kommer vara så pass pigg att jag skulle kunna jobba så sa han lättsamt men allvarligt "Om sex veckor kommer du känna dig pigg och tro att du vill börja jobba, men du behöver längre vila än så"...
Narkosläkaren förklarade vad som skulle hända, och att jag skulle bli sövd var inget som oroade mig, då. Men under de senaste månaderna innan operationen har jag haft mardrömmar om att jag ligger vaken nere i operationssalen och får den där masken över ansiktet, och jag vet att jag inte kommer vakna. Jag panikgråter och läkarna drar min hand ur Mats hand och säger att han måste gå ut...

Men så blev det ju inte!

På onsdagsmorgonen gav dem mig en kopp med lugnande som smakade skitäckligt..
Sen satt jag på sängen och tvärdäckade,
Mats hade skrattat lite över hur fort det gick :)

När jag vaknade på uppvaket hade jag ingen aning om var jag var och jag förstod inte att operationen var över. Jag kände ju, och såg ju att jag hade massa slangar här och där men var alldeles för borta för att förstå. Jag slumrade till igen och nästa gång jag vaknade så förstod jag att det var över och då frågade jag efter Mats, det allra första jag gjorde, och så fick han komma in ♥

Uppvaket var så jäkla vidrigt! Det var toksjuka människor överallt, inklusive mig själv, och det var bara skynken och vik-väggar som skiljde oss åt. Jag låg bland annat bredvid en gigantisk man som skrek i panik när de skulle ta bort hans kateter.. En annan dam hade alldeles för mycket slem i lungorna så hon hade en maskin som gurglade ur allt slem ur henne och då och då fick någon sköterska lite bråttom fram till henne och skrek till de andra "Eva! Vi måste tömma Evas slempropp!"
Vid ett tillfälle blev det lite panikigt runt mig också, dränaget funkade inte riktigt, jag sa till en sköterska hur jag hörde att det bubblade under bandaget, jag verkligen kände hur det var alldeles varm under bandaget och att det rann blod ner över örat. Då fick de kalla ner en läkare, jag sprutades full med morfin och så sydde de lite till.. Läkarna tittade på Mats och frågade om det gick bra, jag tror han var lite blek precis just då. Jag klämde sönder en sköterskas hand och så kom ett vidrigt ljud när nålen och trådarna drogs genom huvudet..

Där nere skulle jag ligga i ett dygn sa dem. Jag hade panik, då och då kom det gråtfloder och jag önskade att Mats skulle ta med mig när besökstiden var slut.. Jag hatade att han inte fick sova med mig, som han hade fått göra uppe på avdelningen. Att ligga där nere själv var värre än syrgasmask-mardrömmen..


När ett dygn hade gått och jag väntade på att jag skulle bli flyttad till avdelningen så kom en sköterska och sa
- "Elin, jag har sagt fel till dig, jag visste inte att du hade gjort en så allvarlig operation så du måste ligga kvar ett dygn till"...
Jag dog lite då. Jag mådde konstant illa och kunde inte äta. En gullig sköterska försökte verkligen allt för att jag skulle äta
- "Om du inte äter Elin så kommer du inte härifrån, du måste äta, det är viktigt, du är för ung för att ligga här, du har hela livet framför dig".. Hon frågade vad  min älsklingsmat är, jag svarade att jag gillar sushi, och då sa hon att hon skulle se vad hon kunde göra, och om hon inte kunde ordna det så skulle Mats gå och köpa det och ta med in till mig... Tyvärr funkade inte det, för jag kunde inte öppna munnen ordentligt..
Vid operationen fick läkarna bränna av lite käkmuskulatur och jag kan fortfarande inte öppna munnen hälften så mycket som jag brukar kunna. Det är störigt. 
Första dagen uppe på avdelningen fick Mats mata mig med youghurt, med en litenliten tesked men den gick inte in i munnen så han fick liksom hälla in youghurten ^^

USÖ

Jag blev liggande i Uppsala i en vecka..
Efter det skulle jag bli skickad till mitt hemsjukhus för en vecka.
Ingen visste vad mitt hemsjukhus egentligen var.
I Karlskoga finns ingen neurolog och i Örebro har jag aldrig varit, men tillslut fick det bli Örebro.
Jag trodde det skulle bli skönt att komma dit, att få vara så nära hem, men det blev bara skit. 
När jag kom dit visste inte läkaren vem jag var, vad jag gjorde där, eller vad jag hade gjort så jag fick åka hem nästa dag...

"Jag har inte hunnit läst dina papper så vi kan väl bläddra igenom det lite snabbt nu... Hmm, jaha.. Här har de gjort något enligt epilepsi-protokollet, det vet inte jag vad det är, så vi bläddrar vidare", sa hon nonchalant och lade undan min journal och frågade om jag längtar hem "OM jag gör", svarade jag. "Jahaja, ja men då tar en sköterska dina stygn imorgon så får du väl som du vill"... Ja, visserligen som jag vill, men inte som man ska göra. - Upp till en vecka på ditt hemsjukhus, iaf tills stygnen kan tas bort, det kan göras tidigast efter 10 dagar, det var informationen från neuro i Uppsala..

Läkaren i Örebro var den läkare som skulle fixa papper med sjukskrivning och sånt, jag förklarade lika lättsamt som kirurgen att "Jag kommer tro att jag är pigg om sex veckor, men i mina papper från Neuro i Uppsala så står det sjukskrivning mellan 2-3 månader". Eftersom hon inte visste vad jag hade gjort, eftersom hon inte läst min journal, så sjukskrev hon mig, i sex veckor med kommentaren, "Bra! Då blir det sex veckor för jag kan inte sjukskriva någon bara för att den är arbetslös"...
- Så hon hade minsann läst i mina papper att jag två dagar innan operationen tagit Socionomexamen..

Jag var där en natt och har aldrig längtat hem så mycket som jag gjorde då. Jag kände mig helt bortkommen, de måste ha placerat mig på fel ställe! I mitt rum gick människan jag delade rum med runt i rummet med sin rullator och rabblade tågtider, iklädd enbart trosor! Nästa morgon försäkrade sköterskan mig om att personen inte hade något problem i huvudet, bara med talet. - Jahadu, tänkte jag, då skulle du varit här igår kväll...
 

Hursomhelst

Nu sitter jag med en lyckad operation bakom mig, och jag är supernöjd för jag har inte haft ett enda anfall på snart sex veckor! Det är helt underbart! Sista tiden innan operationen så kunde jag försvinna i anfall flera ggr varje dag.

Jag vet visserligen inte vilken läkare jag har och vilket sjukhus jag tillhör nu, och det är semestertider så jag vet inte vem jag ska ringa om det är något jag funderar på.. Men om tre månader så ska jag göra en ny magnetröntgen för att se så hela Egon är borta, om det sitter bitar av honom kvar så får jag göra en ny operation. Men den här gången vet jag ju hur det går till så det är inget jag oroar mig för!

 

♥
Mats, - Tack för att du är bäst på det du gör, för att du stannade med mig, för att det var lika svårt, ibland lätt, ibland roligt,  för dig som för mig, och för att jag får vara din
Familjen - Jag är så glad att jag har er, det finns inga bättre. Ni kan pigga upp, och glada upp mig när som helst
Alla fina vänner, nya som gamla - Som peppar med sms, blommor, samtal och Coca-cola
Tack!

 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Temporallobsepilepsi

Här står det väldigt

bra beskrivit hur

anfallen ser ut, och känns 

Idag gäller det!

Yes! 

Äntligen! Sista dagen på uppsatsskrivandet är här! Bara en arbetsdag kvar med pillande&fixande, och sen är det fasiken inte mer! På ett tag iaf.. Sen ska den ju bedömas av examinatorn också och (förhoppningsvis) är det bara småpill kvar sen..!
Imorgon får vi någon annans uppsats att läsa istället och på tisdag är det opponering.. iiiih!

Ikväll slår jag mig ner i soffan med ett glas vin och njuter, fy fasiken va jag är värd det!
Nio dagar kvar.. 

X som i examen!

Det var länge sen jag var här. Har tänkt flera ggr att jag borde skriva nått, jag har tänkt att det finns saker som jag vill skriva om men sen blir det inte gjort. Men snart börjar ett helt nytt liv. Utan skola, utan pluggångest, utan tentor, utan c-uppsats och utan CSN-lån som inkomst.. Herregud! Jag har fått mitt sista csn lån&bidrag! Jag kommer inte gå back 9000:- i månaden längre! Så då måste ni ju följa mig och se vad som händer härnäst :)

Om 13 dagar tar jag examen! Det är helt galet! Jag längtar så det kryper i kroppen på mig! Ni vet när man var liten o väntade på sin födelsedag eller på julafton? Så känner jag! Jag räknar ner varje dag och kryssar för i almanackan! C-uppsatsen är snart klar (eller så klar den kan bli) o jag är toOK-nervig inför opponeringen. Känns väldigt olustigt att folk ska sitta o lyssna medan vi försvarar vår uppsats..! Men vi har iaf fått OK från vår handledare att gå upp på opponeringen så då är den ju inte uppsatsen helt kass  iaf :)

På torsdag har vi examensmiddag med klassen och den 8:e ska jag har examensfirande hos mig så den som vill komma o skåla för mig är mer än välkommen! Jag är såå värd en ordentlig skål så kom o gör min dag!

Nu ska jag snosa ner mig i sängen med en redan sovande, världsbäst  M och kolla på UFC!

See you soon!

socialize me!

Här blir det inte mycket gjort.
Och inte i vanliga livet heller, inte så mycket som jag egentligen skulle vilja,- eller behöver!

Vi är mitt inne i sista förbaskade terminen vilket innebär att vi är mitt inne i den förbaskade C-uppsatsen.. Vilket jäkla jobb! Om man ändå bara kunde få börja med skrivandet och intervjuandet och analyserandet men det är så mycket annat man ska kunna innan man egentligen har kommit igång på riktigt! Just nu ska vi bara analysera en liten den av den lilla intervjun vi hittills har gjort och så ska den lämnas in nästa vecka och betygsättas. Det ingår huuur mycket som helst i den och det känns som att det bara tar massa tid från det riktiga uppsats-arbetet..
Jag vill komma igång! Jag vill hoppa fram några veckor så jag är lite närmare ett slut på uppsatsen och på terminen och på pluggandet ! 3,5 år har gått fruktansvärt fort och det har varit jäkligt svårt och segt emellanåt men lika ofta har det varit jäkligt intressant också..

Jag har börjat fundera lite på "mitt nya liv" som börjar den 7:e juni och kommit fram till att det känns skönt att slippa ha panik över vad tusan jag ska göra när skolan är slut. Jag vet ju att jag börjar med tre månaders sjukskrivning, och det känns faktiskt väldigt skönt, iallafall när jag ser och hör alla andra i klassen som febrilt söker jobb, panikar över cv och har allmän dödsångest över vad som händer efter våran programavslutning. Själv lutar jag mig lugnt tillbaka och tänker att det där, det där har jag minsann tid åt att fixa under sommaren! Så till hösten när jag börjar friskna till och börjar bli redo för att träffa folk och kila runt på arbetsintervjuer så kommer jag med ett cv som jag lugnt har kunnat plita på i flera månader!
- Sen att min panik istället kommer när dom andra lugnt lutar sig tillbaks på sina nyfunna arbetsplatser är en helt annan femma, men det tänker jag inte panika över nu!

Jäklar! Jag är för tusan färdig socionom om tre månader! Just nu känner jag mig som en fånge som ristar streck på väggen för varje dag som frigivningen närmar sig..

Jag håller faktiskt på o klurar på om jag vill specificera mig lite runt något område och jag är inne på om jag ska fortsätta plugga till hösten eller våren igen iaf. det kan bli Grundläggande psykoterapi utbildning, sexologi, steg1 i kbt.. Hmm.. finns mycket intressant men ska nog försöka rikta in mig på kurser som är bra och speciella för att kunna söka jobb inom barn/ungdoms-behandling/samtal/arbete.




Så vare me re, nu kommer min härligt svettiga fotbolls kille hem från träningen och nu ska jag kasta in både honom och mig i duschen^^

So long!

Nu ska vi tvätta bilen och ikväll kommer pappa och sover hos oss :) Bådw i förrgår och igår så vann djurgården sina matcher, då blev jag glad, idag är jag också glad för det är soligt och fint och jag är ledig o det har jag varit hela veckan, tränat har jag också gjort hela veckan, har kört olika pass och gymmat, ikväll får det bli en träningsfri dag, kanske yogar en timme om inte pappa kommer för tidigt :) imorse fick jag mail från en tjej från skolan där jag hade praktik, - det blev jag också glad för! I helgen ska vi hjälpa mamma&pappa&lisa att flytta till karlstad, arvika bye bye! Tjingeling!

good morniing sunshine!

Fy fasiken va skönt!
Idag låg jag kvar i sängen till 12! Jag åt frukost i sängen vid 7, sen låg jag vaken nån timme och kollade lite nyhetsmorgon, somnade om, vaknade till, somnade om, blev väckt vid 10 o sen har jag bara legat i sängen och korsordat och njutit av att jag verkligen inte behöver göra någonting idag! Nu ska jag smälta lunchen och sen ska jag till ica o inhandla middan :)

Tjingeling!

Keep on dancing

Kom precis hem efter mitt första zumba-pass.. Just idag var det väl inget som jag blev toksugen på för det var förbaskat svårt! O jag kände mig väldigt dum när alla andra kunde hela koreografin.. Så i en hel timme så svängde jag med armarna o hoppade höger&vänster utan att ha en blekaste aning om vad tusan jag höll på med!
- Men jag ska ge det en chans till, from nästa vecka så byter dom koreografi och då kommer alla vara lika dåliga så då kanske det känns mindre dumt o se sig själv i spegeln :P
Det blev ett core pass innan dansen och det kändes mycket bättre :)
Nu ska jag kolla på "Det Okända"!

Tjingeling!

En helg fullt med spontaniteter

ÅH! Jag har verkligen haft en bra helg, den har uppenbarligen slitit ut mig för jag vaknade 11.20 idag :)
 - Jag har skrattat så hela helgen och nu när det är alldeles tomt och ensamt här hemma så önskar jag att Frida hade kunnat stanna en dag till ♥

I fredags så spelade Mats match så jag bunkrade upp med massa godis och kröp upp i soffan  med täcke och kudde och bara tog det lugnt.
På lördagmorgon så planerade vi för att åka iväg till Örebro men när vi stod i dörren redo att åka iväg så frågar Mats om vi inte ska åka upp till skogarna i Sunne/Gräsmark och överraska Anna&Peter&Saga&Loke +mamma&pappa som är där i sin stuga och sportlovar, så vi drog iväg.

Två timmar senare, efter en jäkla massa irrande på småvägar i skogen så hittade vi rätt och kunde kramas med bebisarna,  vi satt på trappan i solen och åt lite lunch allihopa och jag och Saga hade snöbollskrig med morfar(pappa)
Vi fick tyvärr inte plats att sova där allihopa så efter några timmar så lämnade vi stugan och fortsatte ner mot Arvika och träffade Frida. Där var tanken att det skulle bli mello-mys men på kvällen kom Madde och timmarna gick och så kom hon med förslaget att v skulle gå ut. Sagt och gjort, vi susade ner till stan och röjde runt i Maddes garderob, och sen svängde vi våra lurviga på dansgolvet, eller ja, det var mest dom andra som svängde faktiskt, Frida&Mats är stjärnor på dansgolvet så jag kunde inte låta bli att sitta kvar i soffan, sippa på min cola och bara njuta av att titta på dom andra ;)

Cindy&Ester

Vid stängningsdags så letade jag upp mini-systern och checkade så hon var okej och det var hon så då gick vi andra och beställde pizza och där träffade vi våran kusin som jag inte träffat på år och dar och han är så jäkla rolig! Så himla kul och träffa honom, det blir inte så ofta för det är alltid massa annat som ska fixas när vi åker till Arvika..
Igår mumsade vi i oss 40 bitar sushi och på eftermiddan så tog jag med mig Ester ut i solen och bestämde mig för att ta tag i hennes päls, så 2,5 timme senare så hade vi en ny-ryckt fin hund som är redo för våren ♥
Vi avslutade Arvika helgen med tacos med mamma, pappa och Lisa och sen for jag, Mats och Frida till Karlskoga och kollade på film innan vi somnade alldeles lagom trötta.

Imorse, vid 7 så vinkade jag av Frida som skulle tillbaka till Stockholm och sen kröp jag ner i sängen igen, nu ska jag ta tag i disk och städning här hemma så det är klart tills Mats kommer hem, jag är seg som tusan men drar jag på spotify på högsta volym så ska det nog gå att få ordning här hemma!

Tjingeling!